CFS

Dystopi 1: Hon sitter på balkongen i solljus och blickar ut över sin ständigt smutsiga stadsdel. Gamla burkar från kvällen innan och ett okänt antal andra avlägsna kvällar finns utspridda över asfalten i slumpmässiga linjer, som ett konstarbete i grovnaturalistisk anda. På bänken vid parkeringsplatsen sitter fyra individer och sluddrar hetsigt åt varandra. Tre stycken alkisar och en cokehead. De diskuterar liberalismen och Robin Hood. Och sin ungdom, alltid denna ljuva ungdom som verkar bli allt mera förskönad ju längre tiden springer. Hon häller i sig kaffet med fyra sockerbitar i och röker en cigarett i slowmotion. "Idag är det fredag men jag skall inte ringa K." Hon sneglar på mobilen som himlar med ögonen och viskar att hon slösar sin tid på att drömma. "Du kommer ändå att sluta som alla andra. Livet är ett skämt och du är ett lätt byte.Vi är inget annat än dockor i en lek som Gud byggt upp. Förr eller senare tröttnar han, och det spelar ingen roll om vi är 40, 50 eller 86. Det spelar ingen roll om vi är advokater, popstjärnor eller junkies, vi kommer alla förr eller senare att glömmas bort". Det är nog det klokaste som telefonen någonsin uttalat sig om (förutom den där gången Galaxy S rösten sade något om postmodernismens narcissisttänkande) och hon nickar instämmande i takt med grannens Bob Marley-skiva. "Jag kanske ringer K i alla fall och låter bli imorgon istället."


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0