furrycat

Problemet är att jag aldrig vet var jag skall börja, vad som är värt att bekänna, hur mycket jag är beredd att vika ut mej själv i ordens lömska löften om tröst. Tänja på gränserna. Andas.

Jag studerar mina händer, handleder, armar i solljuset och de är utan sår, utan blånader. Ännu svagt sommarbruna och med födelsemärken som stjärnbilder. Blonda hårstrån och randiga handflator. Vart tog jag vägen? Jag tappade bort mig själv någonstans bland Kallios ljusa barer eller i någon av de tusen sagor du läst upp. Jag är försvunnen mamma, varför är det ingen som efterlyser mig? 

Det är så mycket jag vill säga dig men ingenting är äkta. Allt är femtio procent sanning och femtio procent tystnad, rymd, vakuum. Det finns ingen medelväg. Inget gyllene snitt. Du öppnar munnen för tredje gången och blåser rök i mitt ansikte. Vi harklar oss och låter bli att säga något överhuvudtaget. 

Det är terassväder och vi låtsas bry oss om varandra. Jag stirrar ner i kaffekoppen och bildar vågor i skummet med mitt sugrör. Undviker sex par välpolerade mascaraögon. Vad är problemet Sarah? Varför skrattar du inte längre? En mås flyger förbi och någon får ett textmeddelande. Jag har mensvärk, säger jag. Det är inget särskilt.  

Det värsta är inte att falla eller slå sig eller sparkas på. Det värsta är inte ens att resa sig. Det är hjälplösheten som gör ondast. Känslan av att aldrig riktigt räcka till. Jag är ingen psykolog eller präst eller superhjälte, jag gör inga underverk och jag räddar inga liv. Den enda som kan älska dig är du.

Gatufönstret är sönder, jag har inte borstat tänderna på fyra dagar och golvet är täckt av tomma ölburkar och aska. Jag vill gräva en grop och försvinna, sådär som hundar gör ibland. Istället sväper jag i mig fem glas vin och switchar mellan John Lennon, Pierces och ABBA. High volume eller none. Allt är en fråga om ytterligheter.

Last night I hung out my sister. We had margaritas at Santa Fé and talked about life. Sisters are cool, sometimes.

I feel like slowly swallowing all my pills and sleep for a whole week, maybe two. I'm nowhere close to ready for my exams tomorrow. I'm nowhere ready to see my family. And I'm definitely not ready to make up lies about futureplans that aren't there. I used to be so sure, so motivated. Now I feel nothing.

You know those dreams where you get a horse for birthdaypresent, and then you wake up thinking you actually have a horse? I just had one of those, obviously using the horse as some kind of deepshit metaphore. The interesting thing is, waking up having a horse was not nearly as smashing as I thought it would be. It really sort of didn't feel like anything at all. And that, amigos, right there, is an eye-opener.