Sleep may be the enemy but so's another line/If you don't change your situation, then you'll die

Februari är kallare än någonsin förut, mörkret målar glas längs asfalten med sin frost 
men jag märker inget (jag är alldeles för upptagen av sammetsmjuka fingrar mot min hals).
 
Ni är så många ansikten, alltför många höga röster. Jag förväntas säga tusen saker men mina läppar är förseglade. Varje ord är förrädiskt och med varje andetag verifierar jag min egen existens. Det är lättare att blunda. Att dansa fram med slutna ögon till musik som får världen att försvinna. 
 
Jag är ingen ängel, inget helgonhjärta med fläckfri moral eller gränslös altruism. Jag har gjort många misstag, ofta valt det vackra framför det visa (men jag är inte den som glider fram med strömmen eller lämnar dig när du som mest behöver mig, jag är den som skyddar dig med tass och tänder, tills blodet stelnar och allt blir tyst)
 
Så Varför? Det är länge sedan nu, som vi satt i det där rummet. Jag minns färgen på gardinerna som i en avlägsen dröm, vissa bilder är för smärtsamma för att bevara. Om jag kunde, skulle jag skriva till dig. Inte ett textmeddelande eller whatsapp eller brev, jag skulle skriva tills orden tar slut, flera sidor än ett bibliotek kan rymma. Jag skulle skriva tills du förstod och tills du fann fred, för bakom smärtan, sveken och tystnaden finns en låga som aldrig slutar brinna. Vi var en vacker S/M pjäs, världens sorgligaste porrfilm. Jag älskade dig från stunden som du satt där, vid min fula slitna soffa med en Jack Daniels och pulver över hela bordet.
Du förstörde mitt liv, och jag ditt. 
 

bloodsuckerbaby

 
mission mindfulness.

insomnia/lyckotjuv

Klockan är tjugo minuter över elva och visarna betraktar hånfullt mina ambivalenta försök att ta farväl av dagen. Jag stänger ögonen för att vara ensam men det är alldeles för svart. Jag har aldrig varit bra på läggdags. Aldrig accepterat tidens skoningslösa lopp, dess samtidigt både förrädiska och tillförlitliga natur. För inget är så säkert som att futurum inte är detsamma som presens men inget är så sant som nu. Jag är trött på att gråta blod över sår som inte ännu rivits och blåmärken som redan läkt (som en kackerlacka i ett ekorrhjul jagar jag evighetens eldar). Allt vackert är en illusion och allting söndrigt är fakta. Kom tillbaka mamma! Du måste hjälpa mig (sådär som du en gång gjorde). 

bird

Ikväll skall jag flyga (högt högt högt) för månen skiner klart inatt och jag vet att du inte kommer tillbaka

journal 1


 
Vissa dagar känns verkligheten enkel. Sådana där dagar när solen skiner och himlen är blå och jag vet att vad som än händer kommer jag att fortsätta andas för livet är inte så allvarligt och i vår är det inne med ett brustet hjärta, det matchar väl till Doc Martens och ett sönderstripigt hår. Sådana dagar är ingenting vitalt (inte ens allt).
 
Idag är inte en sådan dag. Idag har jag inte druckit vitt vin, träffat sex stycken bekanta eller bränt lånepengar på jackor som jag inte har råd med. Idag finns ingen utväg. Idag är jag fången i min tystnad och allt är svart eller blodigt eller ingenting överhuvudtaget för tomrum saknar substans. 
 
Att det var just du är det värsta. Det hade kunnat vara vem som helst. Någon annan, mindre viktig bystandertyp som kanske var mysig att dela säng med men som saknade relevans. Det var du och min tvivel på allt vackert växer i takt med min självförakt, det var du och det hade kunnat vara någon annan. 
 
28.11. Jag önskar att jag hade dött.
 
 

You're gone with the sin my baby


 
Reality was never my thing.

monster

 


jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. jag älskar dej. 

crystals

 
 
Jag tappade bort mig igår. Empati kan vara stort, nästan överväldigande. Hösten är här nu och jag älskar er alla igen. Lika mycket, fast på väldigt olika sätt. 

Hold me, like you held onto life

Ibland när jag tittar på dig och du inte märker det, får jag en plötslig lust att kyssa dig. Inte på läpparna som när man är kär utan på kinderna, pannan, öronen, näsan som man gör åt sin lilla lillasyster när hon gråter över sin försvunna Betty Spaghetti. Ändå vågar jag knappt röra vid dig, av rädsla för att söndra något. Du är så skör, nästan genomskinlig. Vad har du varit med om?

With the venomous kiss you gave me, I'm killing loneliness




A t t  a n d a s .

¤


Var snälla och kom ihåg att denna blogg inte är någon dagbok, utan även om jag skriver om vad jag gör på dagarna ibland så är den först och främst en samling av konstverk. Hoppas att ni gillar mina texter. Skapa. Älska. Lev!

Freedom is just another word for nothing left to lose


Allting står glasklart framför mig, visionen blir starkare för varje gång jag stänger ögonen, och konturerna ökar i skärpa. Hur vi står där, nakna framför spegeln i något rum som inte är vårt. Jag gråter och du röker världens långsammaste joint, stirrar tyst in i reflektionen av dina tomma ögon där någon annan blickar tillbaka från döden, det förflutnas spöke eller drömmarna du en gång var. Golvet är täckt av damm och gamla medicinburkar och det luktar sprit och ruttet kött. En man kommer in genom dörren, hans rörelser känns bekanta men jag ser aldrig hans ansikte. Det är som om det inte riktigt finns där längre. Han stannar till som om han tänker vända om igen men kommer sedan på att han inte har någon annanstans att ta vägen. Jag ser aldrig den andra halvan av rummet men jag vet att där ligger ett dött spädbarn. Hon hette Lucy och hade blåa ögon som sin pappa och ingen matade henne på fjorton dagar. Det är suicide Tuesday för den allra sista gången och jag lyfter blicken från golvet och in i spegeln och möts av ingenting. Bara ett presens och ett ansvar och en mardröm. "Det var bara en mardröm älskling."

490 days of captivity

I always knew I was a bit different. A little too stubborn, a little too defiant and a little too curious. 
 
I remember being 11 and smoking cigarettes, stolen from A's grandma's, under the bushes, behind the tall buildings in Tapiola. I felt so alive, so in the moment, so awesome. It was the kick of the knowledge that what we did was so awfully forbidden. And the feeling of freedom. Wonderful, thrilling freedom.

It's been exactly 486 days since I got introduced to you by someone I did and still do love. Getting to know you was a fucked up thing, even for me, but skimming through my life story and all the crazy situations I've been in, I can't say it seems too far-fetched. I thought I'd come by once, just to please my eager friend who was going on and on about how awesome you were. We met a couple of more times, by accident, and then suddenly, purposely. I thought I could play with you, visit every now and then, but always return to the real world. I was wrong. You bit me slowly, one month at a time, sucked all the happiness out of the world and left me with no one but you and a horrible numb, blurry fog. I couldn't remember who I was and why I was here. And everyone who claimed they knew, just seemed ridiculous. 

I'm writing this post to say goodbye. I've finally decided not to see you again. You've given me something so beautiful that all the words in the human history of vocabulary couldn't describe it. You've given me the happiest moments of my life and the biggest loveliness I ever had and ever will experience. But our time has expired. You can't control me anymore.

Making the hardest decision of my life and hoping to succeed.
S

love/hate relationship



The beauty of one night under the stars ain't worth 30 days of suffering. We're fading away inside. And no one is making it any easier to wake up.
 

Countryside



 

Still one of my favoritemovies. Dakota Fenning and Brittany Murphy are fucking amazing together! Today is rainday but I've decided to stay inside with my baby. We'll watch movies and make mussels with champagne. Finnish mökkilife is so nice I don't think I wanna go back home. 

RSS 2.0