furrycat

* Min insomnia har gjort en comeback och jag har legat och haft vakendrömmar i en vecka
* Jag har inlett min första vecka på universitetet och är mer än excited inför studierna, men stör mig en del på hela "studiegemenskaps" idyllen, studentslangen och en viss typ av ankdammsstämning jag redan lyckats glömma under mitt vimsiga mellanår.
* Min pojkvän åker iväg på civiltjänstkurs nästa måndag och jag kommer att sakna honom så det värker i varje nerv i min kropp. <3Emil

En fluga simmar tröstlöst omkring i min dimma av smuts och cigarettrök, nosar på fönsterbredet, försöker hitta tillbaka till stranden. Jag ligger under sängen i fosterställning med en kudde över huvudet. Mitt synfält flimrar, mitt hjärta galopperar och min tunga smakar grus och järn och salt. Jag hatar er för att ni finns och jag försvinner. Jag hatar mig för att jag öppnar alla dörrar, slickar alla sår och letar efter värme i ett iskallt land. Det räcker nu, jag skiter i handlinjer som matchar eller stjärntecken som rimmar eller födelsemärken med identiska ramar! Stan är full av liv inatt och jag hör rödvinsvimsiga röster utanför fönstret och i trappan och på gatan, Jag vill kliva upp och vinka åt någon i mörkret, vem som helst, men mina lårben är förlamade och jag har glömt hur man skulle röra handen till ett hej. "Det är bara pillren", sade ni och jag nickade och tänkte att så är det nog och nästa vecka kommer hösten och då blir löven färgglada och det är okej att dricka mintchoklad mitt på dagen. Det här är den längsta sommaren jag någonsin varit med om.

Craving paradise (a non-artificial one, with no come downs, no fever, no nightly sweats or uncontrollable anxiety). 

++

Jag har alltid varit en förespråkare av att tänja gränser, krossa normer och ifrågasätta inbakade beteende ideal. Einstein, Da Vinci och Simone De Beauvoir var knappast några finmejslade, rationella samhällsslavar. För att skapa måste man våga, och för att vilja våga måste man vara nyfiken. Allt handlar om att springa lite längre, dyka lite djupare och älska lite mera.  Det tror jag, och ibland saknar man balans. Men var går gränsen mellan produktiv och destruktiv? 

Är det när tanterna på bussen börjar stirra?
Är det när du köper vin på restaurangen 5 minuter innan jobbet?
Är det när du tigger pengar i två månader och sedan bränner allting på Casino?
Är det när du mitt i dansen inser att du är ensam på ett golv med maskbeklädda zombies?
Är det när du älskar marken så mycket att dina pupiller trillar ut?
Är det när någon river dej i bitar och du hatar hela världen utom honom?
Är det när mörka gränder och tysta gatuhörn plötsligt attraherar dig?
Är det när du tittar in i en prostituerads ögon och ser dig själv?
Är det när alla dina framtidsdrömmar plötsligt verkar som ett absurdt skämt?
Är det när du tappar tron på sanningen?
Är det när du tappar tron på dig själv?

Och jag vet ingenting överhuvudtaget och det enda jag vet om jag vet någonting alls i detta virrvarr av ovetskap är att så länge jag andas blinkar talar kommer jag aldrig aldrig någonsin att sluta Skriva

Lunatica

Ibland ifrågasätter jag mig själv. Varför välja den vägen som gör ondast när vi lever i ett cosmopolitan av chanser, möjligheter och utopistiska verklighetsdrömmar? Vad är syftet med att skänka bort det vackraste i hela världen om man inte blir upplyft, om ingen finns där för en när man faller ner i smutsen, blodig, kall och kraftlös? Om man istället för en hand att ta i finner ett odjur med knivvassa händer och toxiska ord? Ibland är det hela så banalt, men vi vet ju redan att jag saknar ringaste grepp om världen, ingenting bestående är roligt och ingenting äkta är sant. Jag är en fånge i din nöjespark, mitt hjärta stannar inte förrän karusellen. De bankar i takt bland skrikande ungar och gråtande samhällsideal. Jag älskar dig, mamma. Hör du mig nu? Jag borde ha sagt det för länge sedan - då kanske ingenting någonsin blivit så jävla fel.