furrycat

 

mission mindfulness.

Klockan är tjugo minuter över elva och visarna betraktar hånfullt mina ambivalenta försök att ta farväl av dagen. Jag stänger ögonen för att vara ensam men det är alldeles för svart. Jag har aldrig varit bra på läggdags. Aldrig accepterat tidens skoningslösa lopp, dess samtidigt både förrädiska och tillförlitliga natur. För inget är så säkert som att futurum inte är detsamma som presens men inget är så sant som nu. Jag är trött på att gråta blod över sår som inte ännu rivits och blåmärken som redan läkt (som en kackerlacka i ett ekorrhjul jagar jag evighetens eldar). Allt vackert är en illusion och allting söndrigt är fakta. Kom tillbaka mamma! Du måste hjälpa mig (sådär som du en gång gjorde).