furrycat

Jag stör mig så himla mycket på fenomenet "le hela tiden i sociala sammanhang". Det finns troligtvis inget jag blir mer besvärad av än folk som ler och skrattar när inget är roligt. Jag känner mig som den mest cyniska surpuppan som någonsin satt fötterna på jorden. Hur orkar ni skratta hela tiden?!? Är det invant? Eller är allting faktist lite roligare och mera bubbligt för er? Och nu har detta ingenting att göra med humor, jag förstår mycket väl att humorn är individuell. Det handlar om dessa "ja hade just psykka hihi", "jävligt skit timme hihi" osv. Liksom, som om det blir en skyldighet att lägga på det där lilla fnittret efter varje mening. I och för sig har jag inte särskilt mycket att säga till mitt försvar. Hellre är man väl glad än någon grinig, surmulen livspessimist som sitter och klagar på den sociala världens knutar över sin patetiska, upp fuckade blogg. Fy skäms på mig.