furrycat

Istället för att complaina åt Nelly och Caro via fb chat tänkte jag att jag kan väl göra det här, på min officiella gnäll-blogg. Jag är så jävla trött på mänskligheten. Jag känner att alla människor jag träffar är dumma och simpla och trångsynta. Det är en obehaglig känsla, nästan skrämmande. Det är som om jag ser på världen genom en glasruta, som om människorna omkring mig vore av annat släkte än jag. Som om de hade en helt annan natur. Jag relaterar inte till någon längre, förutom mina allra närmaste. Detta betyder inte att jag går omkring och tror att jag är bättre än resten av världen,inte riktigt i varje fall. Jag tror att det är ett typiskt tecken på att allt inte står rätt till, när förmågan att se sig själv i andra tvinar. Det är som om hela världen faller på mig ibland, med alla dess problem och paradoxer. Jag vet att jag är maktlös inför dem, att ingenting jag säger eller gör har en betydelse för universum. 

För att lätta på hjärtat tänkte jag göra en summering över de tre socialpsykologiska fenomen som just nu toppar listan på saker som irriterar skiten ur mig:

1. Mänsklig kontroversialism mellan en önskan att vara "normal" och unik: Alla är så jävla rädda. Det är oerhört frustrerande och tröttsamt att iaktta hur folk springer omkring som nervösa ekorrar och försöker hållas inom ramarna för "hip, cool, det-som-är-tillåtet", samtidigt som de sedan, desperat, smyckar ut sig med "egendomliga" accessoarer eller försöker utveckla någon form av "egen stil" genom att tatuera sig, färga håret i absurda färger, skaffa någon utmärkande hobby etc.Sen springer alla omkring och söker bekräftelse för sin "egendomlighet". "Jag boxas liksom. Jag brukar läsa filosofi på fritiden. Fast inte tråkig filosofi!!! Sån där modern,ni vet. Om samhället och så." Give me a fucking break, ey?

2. Jämlikhet, brist på jämlikhet och idiotiska idealistiska stömmar kring problematiken. Könsskillnader i jämlikhet och jämställdhet finns överallt. De är den liberala världens största tabu. De är förbjudna, stigmatiserade med social dödsdom och censurerade i all form av accepterad diksussion, MEN DE FÖRSVINNER INGENSTANS BARA FÖR ATT VI ALLA LÅTSAS VARA FEMINISTER. De är inbakade i våra gester, diskurser och tankesätt. De finns där i varje gruppsituation och varje möte mellan man och kvinna. Vi uppehåller dem själva i varje dagligt beslut vi gör. Och det mest skrattretande av allt: Vad gör vi i vår desperata kamp för att förebygga dem? Vi förnekar dem! Vi låtsas att könet är en social konstruktion som egentligen skiljer sig i egenskaper endast i fråga om det allra mest oförnekbara, våra fortplantningsorgan. Vi döper aktören till "hen" och tvingar småflickor att klä sig i mörkblått istället för rosa, vi tvingar mammor ut i arbetslivet och bannlyser deras moderskänslor och skulden de känner över att lämna barnet på en vårdanstalt. Vad i hela fucking helvetet är detta? Vill någon förklara för mig vad denna skamliga, patetiska stöld av integritet rör sig om? Vi är inte likadana. Det finns skillnader mellan könen precis på samma sätt som varje individ är unik. Det första steget mot en sann och verklig jämställdhet finns i att respektera dessa skillnader, att uppskatta det unika i de egenskaper som gör kvinnor till kvinnor och män till män, samt alla de otroliga egenskaper vi har gemensamt genom att vara det vi alla i grund och botten är, människor. Sedan kan vi diskutera, sedan kan vi träva oss in på den krokiga vägen till lika värde, samma rättigheter och friska prototyper samt ideal.

3. Fördomar och trångsyntheten när det gäller droger. Sättet att dra allting över en kam, att lita blint på lagen, att dela ut stämplar och labels utan någon som helst äkta insikt. Jag tänker inte ens gå in på det här, det är så sorgligt att det inte är sant.

Det är intressant att varje samtal med min mamma slutar med att hon lägger på luren. Det vore skönt om det någon gång vore tvärtom.