furrycat

en blondin hänger vid bardisken, blusen har glidit ner och den vänstra nipplecovern sticker fram. du står bakom henne, med tindrande ögon och tungan över hennes nyckelben. "visst ska vi mysa ikväll?". blondinen fnittrar, viskar något jag inte uppfattar och fyllelutar mot din axel. läppstiftet, bevisligen något halvbilligt från maxfactor eller mac, har smetat ut sej längs mungiorna och bildar asymmetriska ränder längs din vita kragskjorta. då vänder du dig om. du inser att jag ser er och din hand lämnar trevande sin plats under hennes kjol. hon stönar. hon är redan hemma hos dej, mellan dina lakan, med två fingrar i sig och dom där jävla handcuffsen fastspända bakom ryggen. du vet att du har henne. ändå är din blick orolig när du ler mot mej, där, på ett halvsunkigt diskotek med endast ett par dussin närvarande ögon och öron. "öh, hej snygging!". jag nickar maniskt tillbaka och undrar vad jag hade väntat mej. en förklaring? en ursäkt? tårar? jag vet att makten är i mina händer nu. jag kan förstöra ditt onenightstand om jag har lust. jag kan krossa en liten bit av det där glittriga i dina ögon. och vad jag borde bry mej mest om, jag kan rädda den där slampiga, sorgliga tjejen med alldeles för mycket alkohol i blodet. mina ögon möter hennes och mitt hjärta hoppar över ett slag. hon hade kunnat vara jag. ändå lyckas jag inte. jag förmår mej inte att öppna munnen. "jag kan inte rå för det", sade du. "misstag händer ibland men oftast är det inga problem". "jag måste handla själviskt, sex är ett fysiologiskt behov". "men du hade ju inte följt mej hem om du hade vetat!". mina händer darrar och jag märker att jag är på gränsen till att börja gråta. du är väldigt besvärad nu och ditt ragg har också börjat undra. "asså du, baby, vem är den här tjejen?! din lillasyster?". saltsmak i munnen och fortfarande stum. jag vill säga tusen saker. jag vill säga att du är den fulaste jag någonsin sett. att jag hatar dej. att du förstört mitt liv. allt det där jag planerat, skrivit listor på, citerat gång på gång, åt väggen i mitt rum eller åt mej själv i spegeln. men det blir aldrig som man tänkt sej. livet är inget manus och verkligheten är ingen teater. och hur många gånger jag än påminner mej själv tycks jag aldrig minnas tillräckligt. att ta vara på varje tanke, varje andetag, varje mikrosekund av allt som finns att se. för någon gång alldeles för snart, i ett rum som är alldeles för vitt, kan en alldeles för alldaglig man be dej sitta ner. han kanske harklar sej, lite besvärat sådär, som om han anklagade sej själv för budskapet han snart kommer att framföra. men ingen kommer någonsin att kunna spola tillbaka tiden. det finns inga trolldrycker, feer eller manusändrare som kan ta tillbaka den där natten för två år sedan, när du var 17 år och alldeles för full. "det här är inget jävla kollektiv. vi är ett personligt ansvar och en etisk egoism." jag räcker tjejen ett kondompaket och går ut.