furrycat

jag vet inte riktigt vad vi skulle prata om. du och jag. för jag har redan haft tusen samtal med dej de senaste veckorna. mest tysta. jag andas mej igenom verkligheten: sekunder, veckor, månader. ibland faller jag lite och ibland gör det ont i bröstet men för det mesta känns det inte alls. jag undrar när det slutade kännas. en vän frågade mej här om dagen ifall jag tror på kärlek. först blev jag stum, på ett lite sådär tveksamt vis. ville ju inte verka alltför angelägen. men sedan slog det mej. det är inte en fråga om att tro eller inte tro, kärlek är ett jävla faktum. på samma sätt som våra handleder. han protesterade. pratade om mänsklig dumhet och lögner och sockersött bullshit. "men", tänkte jag, "då har du missat hela poängen".
jag vet inte varför jag har så svårt att släppa taget (om just dej). jag har för länge sedan slutat prata om det. om hur det kändes att ligga med dej. jag gjorde det egentligen aldrig ens då, även om du inte tror mej. och vi talade om pengar och farsor och socialpsykologiska fältstudier. jag tyckte aldrig om dej - du var fel redan från första början. ändå är det ingen som vet vad du sade den där natten. jag vaktar dina hemligheter med tass och tänder.