19 år
Klockan är tre minuter över åtta och jag sitter med hjärtat blodigt i min hand. Jag scannar artärer, vener och aorta, söker efter binokulära ledtrådar. Utkanten känns skrovlig och fuktig och luktar bränt. Någon ringer på dörren till vänster kammare och jag tappar räkningen för sextonde gången. Ambivalent låter jag fingerspetsarna smaka på det blodiga, kammar håret, duttar på läppstift men jag är för trött för besökare och jag har inte städat på många veckor. Ibland undrar jag om ni hade älskat mig mera om jag inte varit jag - det är förstås en skrattretande fråga i sig själv (om icke-adaptiva tankemodeller i högsta grad) men jag har alltid fascinerats av paradoxer, ibland tror jag att hela världen i grund och botten saknar sammanhang. (November, 21)
jag vet inte om det är verkliga förnimmelser eller optiska illusioner som gör att jag ler lite mera för varje dag som går. igår steg jag upp från sängen utan att sätta väckarklockan på snooze, kasta en sko i taket eller SMSa till nelly och klaga över hur mycket livet suger. idag ringde jag till mamma. lyssnar du R? kanske jag inte är immun, trots allt. (November, 5)
Smutsiga händer med ett krampaktigt tag om min axel samt ett par overkligt blå ögon i extas. Du pratade om anemi, valar och parningsritualer men jag tror inte att jag lyssnade. Jag slängde ur mej en sanning som du skrattade åt. Vi gick i femtiofem minuter. Det regnade. (October, 11)
jag kan inte längre göra skillnad mellan hallucination och känsla. allting flyter samman till ett gränslöst vacuum utan syfte eller slut. som ett hus där någon en gång bott, men som ingen orkat riva ner. en levande begraven. (September, 5)
det finns nätter då jag överväger att hälla i mej hela burken. blanda med vin och bara svälja piller efter piller tills jag småningom tappar greppet. jag vill inte dö. jag vill bara tuppa av. det är inga mediciner som biter på mej längre, jag har testat de allra starkaste. även de som endast är meningen som en allra sista utväg. de som får de flesta att gå runt i ett ständigt sömnigt dis. inte ens de stänger av mej. läkarna skakar på huvudet och säger att det är konstigt. kanske du borde prata med någon? men jag har fan pratat. jag har pratat och pratat och scannat mej själv in på minsta atomnivå för att hitta kärnan. den obehandlade pusselbiten. den finns inte. det är inget som är fel. jag mår utmärkt, med undantag från insomnian. men när den slår till glömmer jag bort allt jag älskar. jag glömmer bort vem jag är. och det skrämmer mej hur lite jag bryr mej, just då. (August, 30)
maniskt betraktar jag mej själv från hundratusen meter upp i luften, ser lögnerna och männen och kyssarna jag delar ut på måfå, som ett barn som snubblar och trevar efter mark. men jag är ingen slampa eller bitch eller borderlinepatient, jag är psykiskt fullständigt stabil och jag skall göra underverk och rädda liv! jag är wonderwoman, jag lovar. (July, 11)
jag vet inte om det är verkliga förnimmelser eller optiska illusioner som gör att jag ler lite mera för varje dag som går. igår steg jag upp från sängen utan att sätta väckarklockan på snooze, kasta en sko i taket eller SMSa till nelly och klaga över hur mycket livet suger. idag ringde jag till mamma. lyssnar du R? kanske jag inte är immun, trots allt. (November, 5)
Smutsiga händer med ett krampaktigt tag om min axel samt ett par overkligt blå ögon i extas. Du pratade om anemi, valar och parningsritualer men jag tror inte att jag lyssnade. Jag slängde ur mej en sanning som du skrattade åt. Vi gick i femtiofem minuter. Det regnade. (October, 11)
jag kan inte längre göra skillnad mellan hallucination och känsla. allting flyter samman till ett gränslöst vacuum utan syfte eller slut. som ett hus där någon en gång bott, men som ingen orkat riva ner. en levande begraven. (September, 5)
det finns nätter då jag överväger att hälla i mej hela burken. blanda med vin och bara svälja piller efter piller tills jag småningom tappar greppet. jag vill inte dö. jag vill bara tuppa av. det är inga mediciner som biter på mej längre, jag har testat de allra starkaste. även de som endast är meningen som en allra sista utväg. de som får de flesta att gå runt i ett ständigt sömnigt dis. inte ens de stänger av mej. läkarna skakar på huvudet och säger att det är konstigt. kanske du borde prata med någon? men jag har fan pratat. jag har pratat och pratat och scannat mej själv in på minsta atomnivå för att hitta kärnan. den obehandlade pusselbiten. den finns inte. det är inget som är fel. jag mår utmärkt, med undantag från insomnian. men när den slår till glömmer jag bort allt jag älskar. jag glömmer bort vem jag är. och det skrämmer mej hur lite jag bryr mej, just då. (August, 30)
maniskt betraktar jag mej själv från hundratusen meter upp i luften, ser lögnerna och männen och kyssarna jag delar ut på måfå, som ett barn som snubblar och trevar efter mark. men jag är ingen slampa eller bitch eller borderlinepatient, jag är psykiskt fullständigt stabil och jag skall göra underverk och rädda liv! jag är wonderwoman, jag lovar. (July, 11)
Kommentarer
Postat av: Anon
Du skriver så fint.
Postat av: Sarah
Sv; Oj vad jag ler varje gång jag får såna, fina snälla kommentarer! Ni läsare skall veta att jag är så oändligt nyfiken på vilka ni är haha! puss
Postat av: elen
helt otroligt breathtaking, become a writer. x
Trackback
