furrycat

ni klagar alltid på att mina texter är för depressiva. att allt jag skriver är svart, ledsamt och eländigt. and who am i kidding? läste igenom min förra blogg innan jag raderade den och grät floder. men samtidigt känns det bra, på något märkvärdigt sätt. mitt liv är fullt av positiva saker. jag har underbara vänner, ett jobb jag verkligen trivs med och tusen ting att vara lycklig för. jag skrattar och ler hela tiden. har rentav fått höra att jag är en ovanligt glad person. det där sista tror jag naturligtvis inte på, men åtminstone ger jag tydligen det intrycket. min blogg avspeglar inte mitt liv. den är ingen skriftlig reality show där alla mina tankar uppspelas på måfå inför en anonym publik. min blogg är endast en liten atomdel av hela min verklighet. en del med en alldeles särskild betydelse. jag skulle kunna påstå att mina texter är självterapeutiska, men kan man verkligen säga så? man kan väl inte utföra terapi på sig själv? terapi i dess verbala innebörd kräver att någon lyssnar och förstår. och antagligen förstår de flesta av er inte ett skit av vad jag skriver. de flesta av er klickar väl in er här lite sådär rutinmässigt ett par gånger om dagen eller veckan eller månaden, lite beroende på hur stort intresse ni har för mitt liv. ni läser det senaste inlägget, eller så skrollar ni bara igenom lite hastigt sådär. för att veta vilka jag har varit med, vilka fyllemisstag jag gjort och om jag gått upp i vikt eller köpt nya kläder. så varför skriver jag all denna smörja? varför lägger jag överhuvudtaget ner tid på något så bortkastat? jag skulle kunna diska i alla fall. eller åtminstone städa. men jag har nog alltid varit lite av en kaosmänniska. förutom min fysiska boplats, eller så kallade "horisontala garderob", ordnar jag även min mentala och sociala omgivning så att jag aldrig riktigt vet var jag har någonting. sedan skriker jag och gråter och skriver långa osammanhängande texter om "hur jävla förvirrad jag är". jag undviker varsamt varje potentiell chans till närhet och klistrar fast mej i ett frenetiskt dagdrömmande. ingenting är någonsin tillräckligt och allting är alldeles för mycket. jag svettas blod och jag gråter tjära och ni är dom enda som lyssnar. sådär likgiltigt halvintresserat, ivrigt svallersugna eller helt enkelt för att ni redan läst kissies senaste inlägg tiotusen gånger och kan det bak och fram i sömnen. men jag inbillar mej alltid att där finns någon som faktist hör. min blogg ger er varken kunskap eller sanningar. mina inlägg är inga essäer, debattinsändare eller akademiska texter. jag skriver helt enkelt för att ni skall stå ut med mej när ni träffar mej på gatan. för att jag skall kunna ta mej igenom dagen på ett konstruktivt sätt. jag skriver för att orka le.

fan vad det svider överallt. kan inte ens förmå mej själv att packa. om man kunde spara sina tårar och sälja dem på lopptorg skulle jag nog vara miljonär vid det här laget.

on the other hand, if people have to deserve happiness, i'm definitely not the next in line to shine

jag vet inte riktigt vad jag väntar på. att jag plötsligt, genom ett random mirakel skall inse vad jag vill? att hagrid skall uppenbara sej utanför min dörr och ta mej till hogwarts? allt jag gör är skrämmande oansvarsfullt och även om jag alltid varit ett fan av spontanitet har all njutning sina gränser. jag svävar i ett ständigt helvete som jag obevekligt förbiser, vad som helst för dessa fem sekunder i paradiset. jag vet att jag dödar och jag vet att jag för länge sedan är bortom alla former av moral. idag vaknade jag än en gång till ett skenande hjärta och en randig kind. om det är möjligt hatar jag mej själv ännu mera den här gången. jag måste fan få ett slut

orkar inte skriva något nu. för er som undrar har jag flyttat ut och har strul med nätet i min nya appartment. bättre uppdatering lovas inom kort. stay tuned

såg harry potter med tjejerna igår och grät genom hela filmen. så jävla fantastisk! kan inte fatta att det inte kommer fler. skall se den här så många gånger att mina ögon trillar ur. och rupert och emma var så underbart fina! jag står inte ut med att inte veta var jag står längre, vill fan bara ha någon att krama.

håller på att dö av tråk utan min älskade arbetslösaklubbens partner! vill någon hämta hem henne från kreta åt mej? jag betalar

någon borde ta min telefon, spärra min facebook, låsa in mej och inte ge mej mat på en vecka. minst.

sitter i sängen med ett glas rött och hoppas på att bli sömnig. har degat under täcket som en staty hela dagen men naturligtvis piggnar jag till såhär passande till läggdags. tog en runda på stan med j, plockade upp hans shorts och åt kinesiskt. imorgon blir det mera packning och på onsdag, då då då äntligen harry potter!!!!!! hihi i'm such a geek. vi tar en dinner på vapiano med tjejerna och drar sedan till biosalongen med nördbrillz och blixtar i pannan. hahaha kommer att bli hilarious.

du och jag är som två magnetpoler med samma laddning. så fruktansvärt lika men helt utan gemenskap. jag följer dej som en borttappad hund i behov av närhet och du blundar konstant för verkligheten. det hela är så jävla artificiellt, till och med våra kyssar smakar plast. men jag har för länge sedan tappat tron på sagor, ingenting är äkta utom våld och blod och sönderslagna fruar.

maniskt betraktar jag mej själv från hundratusen meter upp i luften, ser lögnerna och männen och kyssarna jag delar ut på måfå, som ett barn som snubblar och trevar efter mark. men jag är ingen slampa eller bitch eller borderlinepatient, jag är psykiskt fullständigt stabil och jag skall göra underverk och rädda liv! jag är wonderwoman, jag lovar.

what the fuck do i want?

lobotomy next

egentligen är det mera sorgligt än uppretande, dina snäva ideal och bittra, dammiga tankemönster. som en anorektiker på gränsen till att falla. långsamt svälter du ner dej själv, äter upp dej inifrån med din absurda rädsla för verkligheten. men vi vet redan att tiden är en tjuv och om det inte varit för dej och din förvrängda världsbild hade jag aldrig insett hur mycket jag hatar den. orättvisan, förtrycket, historiens smutsiga hemlighet. du öppnar mina ögon lite mer för varje dag som går.