furrycat

Ibland när jag får feber tror jag att jag kommer att dö. När jag skall sova oroar jag mej för att det skall börja brinna och att jag inte skall hinna ut. När jag solar solarium tror jag att solariet kommer att fatta eld. När jag shoppar tänker jag på bombattacker och skjutningar i köpcenter. Det är irrationellt, överdrivet och fruktansvärt uttröttande. Men dessa tankar går inte att kontrollera. De är som ett gift som sprider sej i kroppen och ju mer man försöker tränga undan dem, desto hårdare biter de sej fast.

Allt började med att jag var sjuk en gång för mycket. Jag har alltid varit en relativt pigg och symptonfri person med få förkylningar och mina frånvaron från skolan har jag kunnat fylla med häng på stan och långa, sköna sovmorgnar. Sängliggandet kom som en chock för mej. Mitt humör sjönk, mitt ork blev till noll och jag gick helt in i någon typ av social isolering. Orkade inte gå ut med mina vänner, skratta och ha kul när huvudet ömmade och pannan brände. Jag låg hemma under filtar och såg hela episodes av The Hills och The City. Läkarna skakade på huvudet och sade att det inte var allvarligt, att det nog skulle gå över. De skrev ut antibiotikakur efter antibiotikakur och lovade att "viimeistään kahden viikon päästä". Men det blev inte så. Febern fortsatte spöka i mitt huvud men avsaknaden av några som helst andra symtom gjorde det omöjligt för någon att göra en utredning. Jag har alltid haft en orubblig tro på sjukvård och läkare. Jag har aldrig betvivlat deras förmåga att hela. Den här tron försvann gradvis och mina tvivel växte i takt med vårens framfart. Det var då jag fick idén. Jag kunde försöka diagnostisera mej själv med hjälp av fakta på nätet.

I stort sätt varje dag satt jag hemma och letade. Jag skrev "neverending low fever without other sympthoms" och stötte på diagnoser som KOL, cancer och HIV. Jag blev övertygad om att jag led av dom mest märkvärdiga, dödliga sjukdomar och oron blev allt mer konstant före varje dag som gick. Men sommaren kom och rädslan lättade. Även om mitt mående var långt ifrån på topp så kände jag mej nästan bra. Mot slutet av sommaren var jag så gott som säker på att det enbart varit fråga om ett långvarigt virus.

På hösten var febern lägre och mera sällsynt, men den fanns ändå där. Minst ett par gånger i veckan var det så gott som omöjligt att stiga upp ur sängen och all form av fysisk aktivitet lät som ett skämt i mina öron. Om kvällarna grät jag och jag slutade sova på nätterna. Åt mediciner mot sömnsvårigheter och astma. Oron lämnade mej inte ifred och i November fick jag, i samband med ett misslyckat försök att börja med ppiller, en panikattack.

Jag inbillade mej att jag kände blodproppar glida runt i mina ådror, jag inbillade mej att brösten ömmade och att hjärtat slog snabbare än vanligt. På skoltoaletten märkte jag en random svart fläck på den inre sidan av min nedre läpp. Gick till hälsovårdaren för att försäkra mej om att den inte var farlig. Hon reagerade dock inte som jad hade hoppats, lugnande och övertygande. Hon sade något i stil med att det "nog kunde vara början till en läpptumör" men att detta var ytterst osannolikt. I det skedet var det kört. Jag hörde inget annat än "tumör" och lämnade rummet i ett dis av panik och rädsla. Min pojkvän försökte lugna mej och dra med mej på en shoppingtur. (Det är sådant som vanligtvis brukar få mej lugn och nöjd!). Dock hjälpte det inte den här gången.

Ändå gick jag faktist in i ett par butiker, jag tror t.om att jag köpte något. Framför spegeln i H&M märkte jag att den svarta fläcken var borta. Den hade försvunnit bara på ett par timmar. Jag stirrade in i spegeln och väntade på att lättnaden skulle fylla min kropp och blåsa liv i mina lungor och mitt blodomlopp. Men ingenting hände. Mitt hjärta fortsatte att skena och blodet slutade röra sej i mina ådror. När vi lämnade H&M kände jag hur knäna vek sej under mej. Allting snurrade och hjärtat dunkade rodeo. Jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt.

Min pojkvän ringde taxi som körde hem mej. Mamma gav mej ett stort glas med äcklig starksprit och masserade mina leder. Sakta började blodet röra sej igen och hjärtat återgick till en allt mera normal rytm. Dock försvann chocktillståndet ännu inte på flera dagar. Plötsligt och helt utan orsak kunde min kropp reagera igen och främst nätterna var outhärdiga. Jag var ständigt rädd för att attacken, som utan tvekan är det mest skrämmande som någonsin hänt mej, skulle upprepa sej. Det allra mest skrämmande var dock hur ingen annan liksom märkte något. Hur min pojkvän undrade om jag "säkert inte ville följa med på Harry Potter filmen", två timmar efter attacken. Hur min mamma log och skrattade bort alltsammans. Hur mina vänner fnissade och hur jag, utan problem, humoriserade storyn för dem, med bankande hjärta och svettiga händer som inte visade minsta lilla tecken utåt. Inte ens på stan, när mina ben vek sej utanför alla dedär klädbutikerna, verkade någon ens notera något. Hur kan man dö inombords utan att röra en min?

Nu är det två månader sen attacken och jag har nästan helt slutat googla åkommor. När febern dyker upp tar jag en Finrexin, sköljer ansiktet och sätter på ett avsnitt av Gossip Girl. Ingening skall få frånta mej livsglädjen och framtidsdrömmarna. Nu går jag hos en bra läkare som är fastbesluten att reda ut mina symtom, som redan har minskat enormt. Har bara feber ibland, med ca. 1½-2 veckors mellanrum, beroende på vad jag gör och hur mycket jag stressar. Jag hoppas innerligt att jag snart kommer att vara helt symtomfri och att dödsfobin, även om den inte längre hindrar mej från att njuta av livet, snart helt skall försvinna. I framtiden vill jag kunna nämna ordet "panikattack" utan att pulsen ökar, jag vill kunna berätta den här storyn utan ansiktet täckt av tårar och jag vill kunna hjälpa andra insjuknade att fortsätta tro på livet och på möjligheterna och på att allting ordnar sej i slutändan, på ett eller annat sätt.

MEN

jag

älskar

(vill vara lycklig. gör mej lycklig! snälla.)