furrycat

Storms and fire 

Jag stör mig så himla mycket på fenomenet "le hela tiden i sociala sammanhang". Det finns troligtvis inget jag blir mer besvärad av än folk som ler och skrattar när inget är roligt. Jag känner mig som den mest cyniska surpuppan som någonsin satt fötterna på jorden. Hur orkar ni skratta hela tiden?!? Är det invant? Eller är allting faktist lite roligare och mera bubbligt för er? Och nu har detta ingenting att göra med humor, jag förstår mycket väl att humorn är individuell. Det handlar om dessa "ja hade just psykka hihi", "jävligt skit timme hihi" osv. Liksom, som om det blir en skyldighet att lägga på det där lilla fnittret efter varje mening. I och för sig har jag inte särskilt mycket att säga till mitt försvar. Hellre är man väl glad än någon grinig, surmulen livspessimist som sitter och klagar på den sociala världens knutar över sin patetiska, upp fuckade blogg. Fy skäms på mig.

Underbara är ni. Har fått kommentarer både här och där, på bloggen och ute i vimlet, om att jag borde updatera mera! Helt klart finns det någon som faktist läser mina vimsiga texter - och kanske rent av får något ut av det. Jag skriver för min egen skull, men ibland känns det som om de enda som går in här är finlandssvenska jakthundar som suktar efter felsteg. "Vad är det egentligen för fel på den där Sarah?"

Jag har varit så upptagen under de senaste veckorna. Jag har sprungit, jag har slocknat, jag har sett framåt, jag har fallit, jag har stött mig så illa att jag trodde att jag aldrig skulle kunna resa mig, och jag har klättrat upp igen. Jag läser filosofi och socialpsykologi om dagarna och om nätterna ligger jag vaken medan hjärnan går på övervarv. Det är så mycket jag vill säga, inte bara till er, utan hela världen, men istället stirrar jag som förstenad på min spegelbild, drar stillsamt fingret över konturerna som suddas ut. Jag bleknar bort tillsammans med dig, och jag vill inget hellre än att dö i dina armar.

Ikväll skall jag glömma världen, för färgerna är starka och himlen är så vacker när man blundar.

hours

Kärlek är en långsam process. Kärleken är irrationell, inkonsekvent och ofta huvudlöst befängd. Den är bland de tveklöst mest komplexa drivkrafter man möter som människa. Vi blir tvungna att granska oss själva pånytt, att återfödas i en annans ögon. Det är en självständig och en samstämmig process där varje defekt blir lika synlig som det goda. Kärlek handlar om att acceptera, respektera, empatisera och om att godkänna sin egen sårbarhet. Äkta kärlek är ingen tävling, inget spel som kan vinnas eller förloras. I äkta kärlek förlorar vi alla, lika mycket som vi vinner. Äkta kärlek handlar inte om två personer som blir en, utan om två personer som delar något vackert med varandra. Det handlar om två personer som färdas hand i hand. Det är den verkligaste verkliga av alla färger och nyanser i vårt känslospektrum. Jag har aldrig någonsin, under mina vildaste resor, drömmar eller fantasier, upplevt något liknande.

PMS & broke