furrycat

Jag vet inte vad jag skall säga, vilka adjektiv jag skall använda mig av, hur jag skall få ner en bråkdel av allt det jag vill få ur mig på någon form av virtuellt spacepapper. Jag är så jävla förbannad. På mig själv, på världen, på er som ständigt försöker fly från världen, på substanserna som erbjuder er en flyktväg, på era pissiga små airbrains som gång på gång hjälper er att intala er själva att ni inte är fångar. Ni vänder på verkligheten till något slags banalt vakuum där ni i självaverket är superhjältar, där vardag är lika smaklöst som husmanskost och där granngubben med jobb och fru är olycklig och ofullständig. Ni ser er själva som någon form av liberaliserade "fria själar" utan begränsningar eller behov. Ni intalar er att bristen på framtidsplaner är ett bevis på närvaro, ett sätt att leva i stunden. Ni är presens, presens är allt. Och självfallet glider ni omkring i ett dis av ofullbordade fantasier, ångest och mindervärdeskomplex av den simpla orsaken att er pappa stack, att skolan aldrig riktigt inspirerat er, att en vän dog i cancer eller för att samhällsidealen ljuger. Det finns inget mönster mellan er livsstil och substansen ni alla har som gemensam faktor, det finns inga samband och de som finns är fabriserade av terapeutidioter, hälsofreaks eller statliga gnällväktare. Jag vill spy på er alla för ni äcklar mig nästan lika mycket som jag fascineras av er. Ni är patetiska, på ett sådär orubbligen fängslande vis. Ni är den moderna världens bevis på Hysteria.