bdsm

Ibland ifrågasätter jag mig själv. Varför välja den vägen som gör ondast när vi lever i ett cosmopolitan av chanser, möjligheter och utopistiska verklighetsdrömmar? Vad är syftet med att skänka bort det vackraste i hela världen om man inte blir upplyft, om ingen finns där för en när man faller ner i smutsen, blodig, kall och kraftlös? Om man istället för en hand att ta i finner ett odjur med knivvassa händer och toxiska ord? Ibland är det hela så banalt, men vi vet ju redan att jag saknar ringaste grepp om världen, ingenting bestående är roligt och ingenting äkta är sant. Jag är en fånge i din nöjespark, mitt hjärta stannar inte förrän karusellen. De bankar i takt bland skrikande ungar och gråtande samhällsideal. Jag älskar dig, mamma. Hör du mig nu? Jag borde ha sagt det för länge sedan - då kanske ingenting någonsin blivit så jävla fel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0