incineration

En fluga simmar tröstlöst omkring i min dimma av smuts och cigarettrök, nosar på fönsterbredet, försöker hitta tillbaka till stranden. Jag ligger under sängen i fosterställning med en kudde över huvudet. Mitt synfält flimrar, mitt hjärta galopperar och min tunga smakar grus och järn och salt. Jag hatar er för att ni finns och jag försvinner. Jag hatar mig för att jag öppnar alla dörrar, slickar alla sår och letar efter värme i ett iskallt land. Det räcker nu, jag skiter i handlinjer som matchar eller stjärntecken som rimmar eller födelsemärken med identiska ramar! Stan är full av liv inatt och jag hör rödvinsvimsiga röster utanför fönstret och i trappan och på gatan, Jag vill kliva upp och vinka åt någon i mörkret, vem som helst, men mina lårben är förlamade och jag har glömt hur man skulle röra handen till ett hej. "Det är bara pillren", sade ni och jag nickade och tänkte att så är det nog och nästa vecka kommer hösten och då blir löven färgglada och det är okej att dricka mintchoklad mitt på dagen. Det här är den längsta sommaren jag någonsin varit med om.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0