furrycat

Jag har alltid varit en förespråkare av att tänja gränser, krossa normer och ifrågasätta inbakade beteende ideal. Einstein, Da Vinci och Simone De Beauvoir var knappast några finmejslade, rationella samhällsslavar. För att skapa måste man våga, och för att vilja våga måste man vara nyfiken. Allt handlar om att springa lite längre, dyka lite djupare och älska lite mera.  Det tror jag, och ibland saknar man balans. Men var går gränsen mellan produktiv och destruktiv? 

Är det när tanterna på bussen börjar stirra?
Är det när du köper vin på restaurangen 5 minuter innan jobbet?
Är det när du tigger pengar i två månader och sedan bränner allting på Casino?
Är det när du mitt i dansen inser att du är ensam på ett golv med maskbeklädda zombies?
Är det när du älskar marken så mycket att dina pupiller trillar ut?
Är det när någon river dej i bitar och du hatar hela världen utom honom?
Är det när mörka gränder och tysta gatuhörn plötsligt attraherar dig?
Är det när du tittar in i en prostituerads ögon och ser dig själv?
Är det när alla dina framtidsdrömmar plötsligt verkar som ett absurdt skämt?
Är det när du tappar tron på sanningen?
Är det när du tappar tron på dig själv?

Och jag vet ingenting överhuvudtaget och det enda jag vet om jag vet någonting alls i detta virrvarr av ovetskap är att så länge jag andas blinkar talar kommer jag aldrig aldrig någonsin att sluta Skriva