furrycat

Det är sorgligt, egentligen. Hur löjligt trasiga vi redan är. Vi är tjugo år gamla, vi är snygga, unga och vi kan anta att de flesta av oss har ett långt liv framför oss. Vi borde vara förväntansfulla. Inviga stunden, fyllda av elektriskt lyckorus baserat på inget annat än det utomordentliga faktummet att vi finns till. Men vad gör vi? Vi sitter instängda i sunkiga caféer och häller i oss drycker som får oss att glömma verkligheten, står och röker vid tågstationen eller uppdaterar våra facebook statusar med gnäll om brist på pengar, studiemotivation och kärlek. Vi söker febrilt efter den där känslan som får tusen fjärillar att dansa omkring i magen och som får knäna att vika sej. Vi letar och letar men vi blir aldrig nöjda, vi är säkra på att den rätta finns någon annanstans, färdig att hoppa fram bakom nästa knut. De få av oss som sedan hittar den, känslan (den som faktist får en att stanna upp och känna blodet krypa fram genom tiotusen vener och artärer), de få blir förlamade av skräck. Att inte känna något alls är lättare än att känna smärtan från varje felsteg, varje miss, vi häller i oss sju glas vin och pratar om hur Snövit ändå var så överskattad - vem behöver prinsar/riddare/hjältar när vi har ELLE? 
Under våren läste jag ut Pride and Prejudice av Jane Austen. Boken sög men jag tror jag insåg något. Skillnaden mellan kärlek under medeltida Snövits stund och kärlek idag är inte en minskning av känslornas tillgänglighet. Vi är fortfarande samma biologiska produkter, noll förändringar har skett i den fysiologiska kapaciteten till att känna. Problemet ligger snarare i att den här tillgängligheten ökat. Vi bygger upp oändliga visioner av affektion och njutning i en ålder där vi ännu inte har en aning om vad dessa innebär. En medelmåttig västerländsk 16 åring har redan hunnit sällskapa tre gånger, kysst ett tiotal kandidater av motsatt kön och blivit av med sin oskuld. Hon har både hunnit såra och bli sårad. Hon har redan byggt upp grunderna för den vattentäta emotionella skyddsmur som kommer att sätta riktlinjer för hennes agerande i många år framåt. Tre år senare är den här 16-åringen 19 och hon vet redan det mesta om verkligheten. Någongång vid det här skedet inviger Snövit sin första manliga flört. De växlar blickar vid brunnen, ler mot varandra under lugg och artikulerar fnittrande ett "hej", mellan svettiga handflator och skenande hjärtan.
För de gamla är vi "generation bortskämd", de som har allt. Jag ser mej omkring ibland och undrar var detta borde synas. I den skyhöga statistiken över dagliga skilsmässor? I det ständigt ökande antalet psykmediciner som skrivs ut? i mängden arbetslösa unga som praktiskt taget lever på socialbidrag? Är det här en produkt av bortskämda silverskedsindivider? Eller är det det naturliga resultatet av en skenande livsrytm, ett nu där ingenting någonsin står stilla? Där vi visserligen har tillgång till allt, men där vi aldrig ens hinner fråga. När allt kommer omkring har vi inte bett om en värld av överflöd, den fanns där redan innan vi kom till. Den skapades av våra förfäder, och den rivs ner av oss. Kärleken, med alla dess kryddor, tycks ha tappat sin smak. Det är som att plocka chokladen ur glassen, och endast äta de allra sötaste bitarna. Processen är möjligen saftigare men vi går miste om själva upplevelsen. Kärlek är fint. Sex är fint. Och en flirt på jobbet piggar upp vardagen - men utan det där lilla sura så blir allting smaklöst.