002

Hej R,
jag tror att jag vet vad du menar nu. Att aldrig kunna falla, åtminstone inte på riktigt. Att förlora den där omedelbara förmågan att bara tappa greppet och fly in i en värld där alla konturer är lite skarpare, där solen skiner lite mera oavsett årstid och där varje ven och artär viskar sagor som får det att kittla i magen. En värld där allt blir lite mera äkta, lite mera sant.
Jag vet också receptet, hur man blir immun. Om man tillräckligt många gånger suddar ut gränsen mellan älskog och affektion, om man leker med kärlekens drycker för annat ändamål, om man gör för mycket på låtsas. Då börjar allting småningom tappa mening eller form. Freud kan prata hur mycket han vill om misslyckade oidipalkonflikter och söndriga objektsrelationer men jag vet sanningen. Vem som helst kan sluta älska.
Ibland när jag lagar pappersflygplan åt barnen på jobbet förundras jag av hur lite som krävs för att locka fram ett leende. De är så skrämmande närvarande på något sätt, upptäcker varje millisekund av positivitet. Jag kan känna mej som om jag betraktade hela världen genom en immig glasruta, för distanserad för att riktigt uppfatta några verkliga konturer. Allting smälter ihop till en svartvit röra av andrum och gester och ibland önskar jag bara att någon skulle ta i mej lite för hårt, på gränsen till brutalt, sådär som du brukade göra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0