mina tankar trasslar ihop sig och flätas samman till en hopplös knut, sådär som lösa ipod-hörlurar i väskan. jag har sett mig i spegeln alltför många gånger nu, jag saknar fortfarande svaret. ligger i sängen omringad av gosedjur, mitt rum är ett kreativt kaos (eller bara lite sådär äckel-sunkigt, beroende på hur man ser på saken). böcker om förbjuden kärlek viskar vackra ord i mitt öra, berättar sagor från en annan värld. jag lyssnar. jag smakar. jag trävar med fumliga fingrar på ställen jag aldrig trodde jag skulle se. för jag har alltid befunnit mej på andra sidan, för säker. för fördomsfull. hela min världsuppfattning faller samman och på min högra axel sitter freud och hånskrattar. "du söker en mamma. vad du egentligen vill ha är en mamma". samtidigt vet jag. jag har för länge sedan tappat tron på freud eller gud eller allt annat som Du skulle acceptera. men det är svårt att kämpa för förståelse hos någon som är så rädd. det är mera godtagbart att hata (att slå sej fri, maniskt älska allt du kritiserat, sparka, bita och sakta krossa varenda liten pusselbit av den du en gång trodde att jag var.)
