furrycat

du och jag är som två magnetpoler med samma laddning. så fruktansvärt lika men helt utan gemenskap. jag följer dej som en borttappad hund i behov av närhet och du blundar konstant för verkligheten. det hela är så jävla artificiellt, till och med våra kyssar smakar plast. men jag har för länge sedan tappat tron på sagor, ingenting är äkta utom våld och blod och sönderslagna fruar.

maniskt betraktar jag mej själv från hundratusen meter upp i luften, ser lögnerna och männen och kyssarna jag delar ut på måfå, som ett barn som snubblar och trevar efter mark. men jag är ingen slampa eller bitch eller borderlinepatient, jag är psykiskt fullständigt stabil och jag skall göra underverk och rädda liv! jag är wonderwoman, jag lovar.