furrycat

ni klagar alltid på att mina texter är för depressiva. att allt jag skriver är svart, ledsamt och eländigt. and who am i kidding? läste igenom min förra blogg innan jag raderade den och grät floder. men samtidigt känns det bra, på något märkvärdigt sätt. mitt liv är fullt av positiva saker. jag har underbara vänner, ett jobb jag verkligen trivs med och tusen ting att vara lycklig för. jag skrattar och ler hela tiden. har rentav fått höra att jag är en ovanligt glad person. det där sista tror jag naturligtvis inte på, men åtminstone ger jag tydligen det intrycket. min blogg avspeglar inte mitt liv. den är ingen skriftlig reality show där alla mina tankar uppspelas på måfå inför en anonym publik. min blogg är endast en liten atomdel av hela min verklighet. en del med en alldeles särskild betydelse. jag skulle kunna påstå att mina texter är självterapeutiska, men kan man verkligen säga så? man kan väl inte utföra terapi på sig själv? terapi i dess verbala innebörd kräver att någon lyssnar och förstår. och antagligen förstår de flesta av er inte ett skit av vad jag skriver. de flesta av er klickar väl in er här lite sådär rutinmässigt ett par gånger om dagen eller veckan eller månaden, lite beroende på hur stort intresse ni har för mitt liv. ni läser det senaste inlägget, eller så skrollar ni bara igenom lite hastigt sådär. för att veta vilka jag har varit med, vilka fyllemisstag jag gjort och om jag gått upp i vikt eller köpt nya kläder. så varför skriver jag all denna smörja? varför lägger jag överhuvudtaget ner tid på något så bortkastat? jag skulle kunna diska i alla fall. eller åtminstone städa. men jag har nog alltid varit lite av en kaosmänniska. förutom min fysiska boplats, eller så kallade "horisontala garderob", ordnar jag även min mentala och sociala omgivning så att jag aldrig riktigt vet var jag har någonting. sedan skriker jag och gråter och skriver långa osammanhängande texter om "hur jävla förvirrad jag är". jag undviker varsamt varje potentiell chans till närhet och klistrar fast mej i ett frenetiskt dagdrömmande. ingenting är någonsin tillräckligt och allting är alldeles för mycket. jag svettas blod och jag gråter tjära och ni är dom enda som lyssnar. sådär likgiltigt halvintresserat, ivrigt svallersugna eller helt enkelt för att ni redan läst kissies senaste inlägg tiotusen gånger och kan det bak och fram i sömnen. men jag inbillar mej alltid att där finns någon som faktist hör. min blogg ger er varken kunskap eller sanningar. mina inlägg är inga essäer, debattinsändare eller akademiska texter. jag skriver helt enkelt för att ni skall stå ut med mej när ni träffar mej på gatan. för att jag skall kunna ta mej igenom dagen på ett konstruktivt sätt. jag skriver för att orka le.