furrycat

det finns inte alltid en symbolisk undermening i ditt triviala tjat. faktum är att jag på sista tiden börjat undra ifall det finns någon mening överhuvudtaget. med diskussionerna, med de långa tysta telefonsamtalen där jag inbillar dej att du faktist lyssnar, med att varje morgon vakna till en lite mörkare och lite mindre syrefattig tillvaro. det händer allt oftare nu, det jag förut trodde att bara var tillfälligt och hade godartade bakgrundsskäl. (och känslan, fråga inte ens om den.) har du någongång blivit knivhotad av en främling och känt knivbladet viska emot strupröret? har du någon gång sprungit för livet och plötsligt insett att "game is over" precis innan du sjunkit ner på marken och, genom ett under, faktist överlevt? har du någon gång tappat balansen under ett försök att hoppa ner i bassängen och fallit 10 meter i luften, säker på att det är den sista luft du någonsin andas? tänk dej samma puls, samma skräck, samma inbitna alarmerande övertygelse. subtrahera sedan kniven, jägaren och hopptornet. illusionen är bokstavligen. vecka efter vecka, dag efter dag.