030212

Hej R,
meningen med att skriva till dej är mera symbolisk än sentimental på det sättet som man skulle kunna tro. Ärligt talat minns jag knappt hur du såg ut, vilken ögonfärg du hade eller om du hade några smilgropar när du skrattade. Dock hade jag aldrig blivit jag om jag inte träffat dig och därför är du alltid älskad, på ett eller annat sätt (kanske inte du, men tanken på dej, den illusion jag så fläckfritt och enkelspårigt byggt upp). Jag har gjort många misstag under det gångna året, lekt med själar och speglat mej i tårfyllda pupiller. Jag har syndat, jag har biktat mej, jag har börjat om och jag har syndat igen. Jag vet att du om någon skulle förstå att det inte är så lätt. Att man inte kan låtsas. 
Det har blivit kallare igen, gatorna är nästan tomma och de få krigare som vågar sig ut går tysta och svär för sig själva. "Vittu mitä paskaa..". Jag saknar sommaren. Jag saknar värmen och friheten och det där pirriga. Att aldrig riktigt veta vart man var påväg. Att helt enkelt inte bry sig. Jag vet att du fortfarande lever så, men ändå avundas jag inte dig. Lite, ja, fast inte riktigt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0