less is more
I ett ögonblick av narcissism, glömska, naiva förhoppningar, förlorar jag mej själv (för hundrade gången) i ett vakuum av dej.
Men, undrar ni, med uppspärrade ögon och rynkad näsa, hur kan hon ta hand om någon annan när hon inte ens tar hand om sej själv? Min mamma gav mej en blomma när jag flyttade ut, mormors gamla eller något sådant.
- "Det här är en lyckoblomma. Om du vattnar den varje dag kommer livet att ge dej guld."
Men, undrar ni, med uppspärrade ögon och rynkad näsa, hur kan hon ta hand om någon annan när hon inte ens tar hand om sej själv? Min mamma gav mej en blomma när jag flyttade ut, mormors gamla eller något sådant.
- "Det här är en lyckoblomma. Om du vattnar den varje dag kommer livet att ge dej guld."
Den tjugosjätte dagen vissnade blomman. Jag är en patalogisk lögnare, jag tar livet av det mesta omkring mej.
Jag balanserar på räcket till en motorväg. Jag är 14 år och livet murar in mej, kväver sönder luften i krav på: attraktivitet, status och sexuell medvetenhet. Min existens är ett faktum, döden är gräset på andra sidan staketet. Främmande och lite mystisk, sådär.
Jag är 19 år och jag ligger i sängen i fosterställning. Ansiktet är begravt i dynan och jag kväver ett skrik. De senaste två åren har jag genomgått åtta kroppsröntgen, fjorton gynekologiska undersökningar och tjugoåtta blodprov. Döden är min skugga och ibland, när jag ser mej själv i spegeln, saknar jag reflektion.
Det är inte en fråga om evig ungdom. Det är inte en fråga om att studera, sällskapa, gifta sej, skaffa barn, åldras och att skjuta upp slutet så länge som möjligt. Att genom plastikoperationer, tabletter eller välstrukturerad kost försöka lura fysiken. Det är en fråga om nu. Jag vill dela nu med dej. Och om jag slutar andas imorgon vill jag ha dej vid min sida. Jag vill att du håller mej i handen och ljuger att jag är förlåten. Jag vill att du kysser mej i pannan som om det var Februari 2010 igen och att du lovar mej att detta bara är en början. Att livet inte är något annat än en fas och att jag har så fantastiskt mycket mer framför mej.
Jag balanserar på räcket till en motorväg. Jag är 14 år och livet murar in mej, kväver sönder luften i krav på: attraktivitet, status och sexuell medvetenhet. Min existens är ett faktum, döden är gräset på andra sidan staketet. Främmande och lite mystisk, sådär.
Jag är 19 år och jag ligger i sängen i fosterställning. Ansiktet är begravt i dynan och jag kväver ett skrik. De senaste två åren har jag genomgått åtta kroppsröntgen, fjorton gynekologiska undersökningar och tjugoåtta blodprov. Döden är min skugga och ibland, när jag ser mej själv i spegeln, saknar jag reflektion.
Det är inte en fråga om evig ungdom. Det är inte en fråga om att studera, sällskapa, gifta sej, skaffa barn, åldras och att skjuta upp slutet så länge som möjligt. Att genom plastikoperationer, tabletter eller välstrukturerad kost försöka lura fysiken. Det är en fråga om nu. Jag vill dela nu med dej. Och om jag slutar andas imorgon vill jag ha dej vid min sida. Jag vill att du håller mej i handen och ljuger att jag är förlåten. Jag vill att du kysser mej i pannan som om det var Februari 2010 igen och att du lovar mej att detta bara är en början. Att livet inte är något annat än en fas och att jag har så fantastiskt mycket mer framför mej.
Kommentarer
Trackback
