furrycat

Klockan är tre minuter över åtta och jag sitter med hjärtat blodigt i min hand. Jag scannar artärer, vener och aorta, söker efter binokulära ledtrådar. Utkanten känns skrovlig och fuktig och luktar bränt. Någon ringer på dörren till vänster kammare och jag tappar räkningen för sextonde gången. Ambivalent låter jag fingerspetsarna smaka på det blodiga, kammar håret, duttar på läppstift men jag är för trött för besökare och jag har inte städat på många veckor. Ibland undrar jag om ni hade älskat mig mera om jag inte varit jag - det är förstås en skrattretande fråga i sig själv (om icke-adaptiva tankemodeller i högsta grad) men jag har alltid fascinerats av paradoxer, ibland tror jag att hela världen i grund och botten saknar sammanhang.