blodsband

egentligen är det mera sorgligt än uppretande, dina snäva ideal och bittra, dammiga tankemönster. som en anorektiker på gränsen till att falla. långsamt svälter du ner dej själv, äter upp dej inifrån med din absurda rädsla för verkligheten. men vi vet redan att tiden är en tjuv och om det inte varit för dej och din förvrängda världsbild hade jag aldrig insett hur mycket jag hatar den. orättvisan, förtrycket, historiens smutsiga hemlighet. du öppnar mina ögon lite mer för varje dag som går.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0