dear diary
1.) det är en tid sedan nu. jag har för länge sedan tappat räkningen när det gäller minuter och sekunder men jag tror det var tre dagar sen jag sov. tre dagar, möjligen fyra. jag vet inte riktigt vad jag skall göra för att stå ut med mej själv. med timmarna som rymmer iväg, månen som hånler genom mörkret och rösterna som viskar sagor om galenskap, död och psykoser.
2.) jag är inte olycklig, vad jag än kan ge uttryck för i mina cyniska inlägg. jag har tvärtom kommit fram till att jag är ganska lycklig. kanske rentav lyckligare än på länge. jag har ett jobb som jag (oftast) trivs med, jag har en lägenhet jag får messa up precis hur mycket jag vill, utan att ha någon som flåsar mej i nacken och försöker få mej att inse att yttre kaos avspeglar det inre (hallå, så tudelad är väl världen ändå inte?), och jag får litervis med kärlek och ömhet, även om jag inte är bunden till någon och även om de få människor som faktist väckt något till liv inom mej på senaste tiden antagligen knappt har någon aning om att jag existerar. så ja, jag mår bra. ändå fortsätter mardrömmen att dyka upp. den sitter någonstans djupt inom mej och gömmer sej för att sedan, oftast när jag minst anar det, hoppa fram och förpesta hela min tillvaro.
3.) de sömnlösa dygnen går inte att beskriva i textform. det är som om hela den biologiska mekaismen slutar upp att fungera. jag orkar inte äta, inte prata, inte le. det är ett under att jag ens finner ord för att uttrycka mej själv i det här läget, antagligen är det den självömkande martyren inom mej som skriker ut sin desperation. det var mamma som bad mej att försöka skriva ner dem. känslorna. när det är som värst vill man bara att allt skall upphöra. det är som någon form av grav fysisk depression. sömnbristen får en liksom att tappa greppet om allt som innefattar någon mening. även det allra finaste ser fult ut.
4.) det finns nätter då jag överväger att hälla i mej hela burken. blanda med vin och bara svälja piller efter piller tills jag småningom tappar greppet. jag vill inte dö. jag vill bara tuppa av. det är inga mediciner som biter på mej längre, jag har testat de allra starkaste. även de som endast är meningen som en allra sista utväg. de som får de flesta att gå runt i ett ständigt sömnigt dis. inte ens de stänger av mej. läkarna skakar på huvudet och säger att det är konstigt. kanske du borde prata med någon? men jag har fan pratat. jag har pratat och pratat och scannat mej själv in på minsta atomnivå för att hitta kärnan. den obehandlade pusselbiten. den finns inte. det är inget som är fel. jag mår utmärkt, med undantag från insomnian. men när den slår till glömmer jag bort allt jag älskar. jag glömmer bort vem jag är. och det skrämmer mej hur lite jag bryr mej, just då.
2.) jag är inte olycklig, vad jag än kan ge uttryck för i mina cyniska inlägg. jag har tvärtom kommit fram till att jag är ganska lycklig. kanske rentav lyckligare än på länge. jag har ett jobb som jag (oftast) trivs med, jag har en lägenhet jag får messa up precis hur mycket jag vill, utan att ha någon som flåsar mej i nacken och försöker få mej att inse att yttre kaos avspeglar det inre (hallå, så tudelad är väl världen ändå inte?), och jag får litervis med kärlek och ömhet, även om jag inte är bunden till någon och även om de få människor som faktist väckt något till liv inom mej på senaste tiden antagligen knappt har någon aning om att jag existerar. så ja, jag mår bra. ändå fortsätter mardrömmen att dyka upp. den sitter någonstans djupt inom mej och gömmer sej för att sedan, oftast när jag minst anar det, hoppa fram och förpesta hela min tillvaro.
3.) de sömnlösa dygnen går inte att beskriva i textform. det är som om hela den biologiska mekaismen slutar upp att fungera. jag orkar inte äta, inte prata, inte le. det är ett under att jag ens finner ord för att uttrycka mej själv i det här läget, antagligen är det den självömkande martyren inom mej som skriker ut sin desperation. det var mamma som bad mej att försöka skriva ner dem. känslorna. när det är som värst vill man bara att allt skall upphöra. det är som någon form av grav fysisk depression. sömnbristen får en liksom att tappa greppet om allt som innefattar någon mening. även det allra finaste ser fult ut.
4.) det finns nätter då jag överväger att hälla i mej hela burken. blanda med vin och bara svälja piller efter piller tills jag småningom tappar greppet. jag vill inte dö. jag vill bara tuppa av. det är inga mediciner som biter på mej längre, jag har testat de allra starkaste. även de som endast är meningen som en allra sista utväg. de som får de flesta att gå runt i ett ständigt sömnigt dis. inte ens de stänger av mej. läkarna skakar på huvudet och säger att det är konstigt. kanske du borde prata med någon? men jag har fan pratat. jag har pratat och pratat och scannat mej själv in på minsta atomnivå för att hitta kärnan. den obehandlade pusselbiten. den finns inte. det är inget som är fel. jag mår utmärkt, med undantag från insomnian. men när den slår till glömmer jag bort allt jag älskar. jag glömmer bort vem jag är. och det skrämmer mej hur lite jag bryr mej, just då.
Kommentarer
Postat av: antonia
Sara... Jag börja gråta när jag läste texten.. jag har ingen aning om det har att göra med innehållet eller att jag själv är på väldigt känsligt humör för tillfället.. Men jag fick en klump i magen. Hoppas du mår bra <3 jag saknar dig..!
Trackback
