furrycat

man kan ju undra vad meningen är med hela grejen. åkte snällt klockan tolv från ellens, hem till nelly för att sova. låg fyra timmar och stirrade i taket, tog sedan taxi hem och nu sitter jag här och stirrar i taket. det är inte klokt hur man kan vara så pigg och samtidigt så oerhört, jävla utmattad. kvällen var ju också intressant. nu har jag tydligen mist den antagligen viktigaste människan i hela mitt liv. och jag har ingen annan än mej själv att skylla. fast det vet vi ju redan, att det är såhär jag gör. jag dödar varje chans till närhet, varje gnista trygghet som byggs upp. mitt liv är ett organiserat kaos och jag njuter av varenda sekund. mina självdestruktiva tendenser är "ett ofrånkomligt faktum", som min psykolog sade, någon gång när jag ännu orkade bry mej. när jag fortfarande skrev tre-sidor-långa dagboks anteckningar om mej själv och maniskt försökte analysera fram den avgörande faktorn, kärnan till mitt beteende. det gäller inte bara honom, det gäller hela världen. jag stöter dem ifrån mej, samtidigt som jag springer omkring som ett vilset barn i behov av kyssar och kramar och varma fingrar under täcket. och jag inser aldrig innan det är försent. någon berättade att du åker på söndag. jag har intalat mej att det inte är ännu, att det fortfarande finns gott om tid och att jag förresten inte ens bryr mej. jag vet inte vem jag försöker lura. antagligen är även du en pjäs jag använder i mitt skrattretande spel till verklighet. jag målar upp fasader där jag är wonderwoman, en feministisk prinsessa utan hinder eller hot. att du inte kom igår. jag vet inte vad jag hade väntat mej. jag antar att jag på sätt och vis är lättad. och jag vet ju att det är så du vill ha det, att aldrig stanna upp. ändå kan jag inte glömma känslan av dina fingrar mot min hud. jag har fortfarande kvar ett märke från senast, en rödblå triangel längs min vänstra höft. fast den är nästan ljusröd nu, det är egentligen bara jag som ser den. om jag någonsin lyckas sluta mitt skitjobb, utbilda mej och få lov att analysera folk på heltid lovar jag att aldrig, på några som helst villkor, lämna någon halvvägs. för att vara halvvägs är värst. är man ingenstans kan man fortsätta låtsas, le och förtränga. det är först när man är inne, när man väl har erkänt, som allting faktist faller samman.